orkar ikke
Dag 25 – En första
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 23 – Det här får mig att må bättre.
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 21 - Ett annat ögonblick
men ett ögonblick jag älskar är att sitta ner med mina favorittjejer omsvept i en mysig filt, en film på tv, chips och dippa på bordet. och bara prata om allt mellan himmel och jord, DET är ett underbart ögonblick!
en av alla våra härliga tjejkvällar!
Dag 20 - Den här månaden
Dag 19 – Detta ångrar jag
en morgon ringde telefonen, det var en kvinna som ringde angående min reservplats på polhemsskolan. jag hade blivit antagen som femte reserv till frisörprogrammet på polhem. men jag tackade nej, anledningen till detta var att jag hade börjat lära känna klassen och allt kändes bra. jag trodde att jag aldrig skulle få veta om jag gjorde rätt eller fel. men idag vet jag om att jag skulle tackat ja istället. för att franssuell är nog bland de sämsta skolor som finns, utan att överdriva. det finns aldrig material till behandlingar i salongen, det man blev lovad när man började är som bortglömt, man får aldrig information i tid osv. jag kan fortsätta hur länge som helst. men ännu en sak som är trist med att gå i malmö, är att studenten inte alls är lika stor som i lund, där är det världens fest hela studentveckan och mer där till!
hade jag kunnat vrida tillbaka tiden nu med lite erfarenhet så hade jag tackat ja den morgonen!
så hemskt - 14-åriga Amanda vågade inte berätta
Sextonåringen var över 50. Amanda var fjorton när hon blev kär i honom på internet. Med nakenbilder som utpressning blev hon sedan hotad och plågad i fyra år. Men aldrig berättade hon för någon om vad som hände.
I fjol dömdes mannen mot sitt nekande för flera våldtäkter. Han medgav att han låtsats vara en ung kille på nätet.
Det här är Amandas berättelse.
” Det började som vanligt, han tog på mig överallt och jag skulle suga av honom. Sedan försökte han ha samlag med mig. Det hade han provat förut, men det funkade aldrig. Det som hände sedan kan jag fortfarande knappt prata om. Han tog fram en monsterdildo. När jag förstod vad han tänkte göra bara skrek jag rakt ut. Jag klöste och sparkade. Han tryckte ner mig på en pall, och körde upp den i analen. Jag har aldrig upplevt en sån smärta, jag skrek och skrek. Till slut verkade han fatta att han gått för långt. Han tog sin jacka och gick ut. Då blev jag helt rädd igen. Jag visste ju inte var jag var, bara att det var en lagerlokal i närheten av Malmö. Jag visste inte om han låst dörren utifrån. Först fick jag leta upp mina kläder. När jag tog i ytterdörren var den öppen. Han stod och väntade på mig utanför. Sedan körde han mig hem.”
När Amanda är fjorton år gammal får hon en ny kompis på internet. Han är två år äldre och heter Sonny. Han verkar schyst, tycker Amanda. Hennes familjesituation har just ändrats och hon behöver prata. De delar sina vardagsliv. Ibland skickar de bilder. Han visar lägenheten där han säger att han bor med sina föräldrar. Amanda får några bilder på hans ansikte. Han ser vanlig ut, säger hon.
Sonny blir en viktig person i Amandas liv. De har kontakt hela tiden. De chattar, messar och ringer varandra. Ibland är han svartsjuk och säger att hon måste bevisa att han kan lita på henne. Ett sätt är att skicka bilder. Han vill ha nakenbilder. En gång gör hon det.
De planerar ofta att ses. Varje gång bokar han av, för att något kommit emellan. Amanda tror honom först, men förstår snart att han inte vill. Hon tänker att han inte tycker om henne. Hon anar aldrig att Sonny lurar henne. I telefon har han en grov röst, men pratar inte på ett vuxet sätt, säger hon. Använder slang och inkorrekta meningar.
Efter jul, under första året på gymnasiet, gör Amanda slut och börjar träffa en annan kille. Hon har efter två års nätförhållande med Sonny tröttnat på att de aldrig ses. Sonny blir besviken. De fortsätter att hålla kontakten.
En kväll efter en jullovsresa får Amanda mejl från en som kallar sig Mulle. Han påstår att han har hackat Sonnys dator och stulit nakenbilder på Amanda. Han ska sprida dem till alla hon känner, om hon inte gör som han vill.
”Tanken att bilderna till Sonny skulle spridas på skolan skrämde mig totalt. Jag hade just börjat gymnasiet och fått nya kompisar. Och det fanns en kille på skolan som mådde jättedåligt. Han hade smygfilmats och filmerna hade spridits. Jag såg hur folk betedde sig mot honom. Aldrig att jag skulle ha det så, tänkte jag. Jag övervägde att vända mig till polisen men tänkte att de skulle tycka att det inte är en stor grej. Jag trodde att Mulle var någon på min skola.”
Mulle kräver, via mejl, att Amanda ska visa sig naken i webbkameran. Om hon gör det lovar han att radera bilderna. Hon gör som han säger. Efteråt kontaktar hon Sonny. Han säger att allt är hans fel, det är ju hans dator som hackats. Han tröstar.
Snart hör Mulle av sig igen. Han vill ha mer. Amanda ska onanera med ett ljus. Om hon gör det tar han bort bilderna. Nu är cirkusen igång. Med jämna mellanrum dyker Mulle upp och kräver mer av Amanda. Alltid med hotet att sprida bilder. Varje gång, säger han, är den sista. Varje gång gör hon som han säger.
Kontakten med Sonny tätnar. Han är den enda som vet. Han tröstar. Blir arg och säger att hon inte ska ta skit. Hjälper henne att ladda hem ett program som kan avbilda chattarna, som bevis mot Mulle. Det ska senare få stor betydelse.
Amanda vet aldrig när Mulle ska dyka upp nästa gång. Ibland går en månad, ibland två. Hon byter mejl-adress och msn-konto. En gång är det tyst i ett halvår. Hon tror att det är över. Men så kommer ett sms. Mulle säger att folk hon känner gett honom numret. Misstankarna att det är någon på skolan förstärks, liksom hotet att bilderna verkligen kan spridas.
En dag kräver Mulle att de ska ses. Han säger att hon ska gå till en park i Lund, en kväll vid ett visst klockslag. Hon ska ha mjukisbyxor och tröja, men inte trosor och bh. Själv ska han vara maskerad, säger han, för att hon inte ska se hans ansikte.
När hon kommer fram får hon direktiv i sms.
”Jag skulle stå vänd mot ett buskage. När jag hörde steg blev jag paralyserad av skräck, jag visste inte vad som väntade. Han kom upp bakom mig, började ta på mig, överallt. Han tryckte ner mig på marken och tvingade mig att suga av honom. Jag kräktes nästan, och försökte komma undan, men då blev han hårdhänt. Han hade rånarluva. Och sa inget. Då skulle jag ju ha känt igen Sonnys röst, fast det förstod jag inte då.”
Efteråt står Amanda i duschen tills varmvattnet är slut. Hon fryser. Kryper ner i sängen med tjocka kläder om sig. Låser sin rumsdörr så att hennes mamma inte ska se henne. Det är som att hon är i en bubbla, säger hon. En ond låtsasvärld. Amanda är ensambarn och lekte ofta för sig själv som liten. Gick in och ur fantasivärldar. Så gör hon nu.
”Jag satte upp en vägg mellan mig. När jag träffade honom var jag i den onda drömmen. Efteråt somnade jag, utmattad av stress och gråt. Nästa dag vaknade jag i min egen, riktiga värld. Där fanns skolan, kompisarna och familjen. Jag var fruktansvärt rädd varje gång jag träffade honom, men den andra rädslan, att bilderna skulle spridas, var större. För då hade det onda spillt över till min riktiga värld. Och då fanns ingenstans att fly.”
Amanda vill inte montera ner väggen mellan sina skilda världar. Det är därför, säger hon, som hon inte berättar för en enda människa om vad hon är med om. Förutom för Sonny, då. Men han är konstig, det inser hon allt mer. Han svarar aldrig direkt efter hennes träffar med Mulle och han vet saker som får henne att tänka att han kan vara Mulle.
Snart flyter världarna ändå ihop allt mer. Vid varje träff blir sexet grövre och mer hårdhänt. Efter händelsen i lagerlokalen, när han skadar henne med dildon, tänker hon att han har förlorat spärrarna. Det har då pågått i två år och hon ska fylla arton. Amanda bestämmer sig för att stå emot hoten, att aldrig mer träffa honom. Men i nästa mejl lockar Mulle med att hon själv ska få radera bilderna i hans dator, om hon bara träffar honom en enda gång till. Hon svarar att han i så fall inte får använda dildon igen, och inte får göra henne illa som senast. Han lovar att inte göra det. Med datorprogrammet Sonny gett henne, avbildar Amanda chatten. Också den får betydelse.
Hon får en adress till en lägenhet som Mulle säger sig ha lånat av en kompis. När Amanda går in i lägenheten känner hon igen sig. Det är därifrån Sonny skickat bilder. Det blir sista pusselbiten i insikten att Sonny och Mulle är samma person.
Som alltid bär Mulle rånarluva. Han skriver i sms att han ska våldta henne. Sedan drar han in henne i sovrummet. Efteråt får Amanda radera bilder men tänker att det finns mer i datorn. Hon snokar runt. Han blir arg och tar bort henne. Hon går därifrån med andan i halsgropen.
Det är sista gången de ses. På natten ringer han, men Amanda säger att han får höra av sig igen nästa dag. Sedan stänger hon sin mobil. För alltid.
Det här sista samtalet hjälper henne att identifiera sin plågoande. Han har ringt från en telefon på adressen där hon just varit, visar det sig när Amanda spårar det. Hon får veta hans namn. Och ålder. Han är lika gammal som hennes föräldrar.
”Men jag vågade inte polisanmäla, har väl tittat på för många amerikanska deckarsåpor där den som anmäler inte blir trodd, utan anklagad själv. Hemma ville jag få vila från detta, det onda fick inte komma in dit. Jag ville skona mamma. Jag ville inte att kompisarna skulle få veta. Jag kände mig så fruktansvärt dum. Jag hade själv satt mig i det. Tänk så sjukt, Sonny och Mulle var samma person och jag gick på det. Jag ringde Sonny och grät för att Mulle hade gjort mig illa, och Sonny tröstade. Hur kunde jag bli så grundlurad?”
En kväll när hon tittar på ett tv-program om prostitution i Thailand slår bomben ner i hennes huvud. Mulle har sagt att han varit i Thailand. Ångesten över att ha blivit smittad av något driver henne till ungdomsmottagningen. Hon vill bli testad, säger hon, även för hiv. Sjuksköterskan vill veta mer och i frågorna känner Amanda sig anklagad, som om hon oförsiktigt ”knullat runt”. I ett impulsivt försvar mumlar hon: ”det kanske inte var frivilligt”.
Då händer det saker. Sjuksköterskan bokar in en tid till henne hos kuratorn. Där börjar Amanda slutligen berätta. Kuratorn kontaktar polisen och Amanda kallas till förhör. Hon ger polisen sin dator, mobil och lösen till mejl och msn. Till slut är bevisen så många att mannen grips och åtalas.
Så småningom är det dags för rättegång.
”Det var sjukt att höra honom säga att allt varit frivilligt, att jag gått med på allt. Det fanns chattar och sms som gjorde att rätten inte trodde på honom. Han erkände till och med profilen på nätet där han sa att han var sexton, men han kunde inte förklara varför. När jag hörde honom kände jag igen Sonnys röst. Jag satt i ett rum intill, för jag ville inte se honom. När han vittnade bröt jag ihop, kunde knappt prata. Domaren sa flera gånger att jag skulle prata högre. Det var när jag berättade om den gången i lagerlokalen. Han satte bindel för mina ögon och bakband händerna i bilen på väg dit, och där använde han dildon. Tingsrätten tyckte det var grov våldtäkt, men det tyckte inte hovrätten. Det kommer jag aldrig att förstå. Om inte det han gjorde mot mig var grovt, då vet jag inte vad grov våldtäkt är för något.”
Trots allt tidigare motstånd till att prata känner Amanda lättnad. Det blir viktigt när andra säger att det som hänt inte är okej. Samtidigt är det skrämmande. Hon har skilt världarna åt så länge att hon blir blockerad när hon ska berätta.
Så är det fortfarande. Bara de allra närmaste vännerna vet. Och trots hennes mammas många försök att få veta har Amanda inte berättat mer än att det varit rättegång om en våldtäkt.
Hon vill inte att det som hänt ska förändra hennes liv. Fast det gör det. Amanda säger att det är svårt att lita på folk. Kommer någon oväntat upp bakom henne när hon är ute och dansar, får hon panik. Det svårt att ha någon nära.
Om det inte vore för ungdomsmottagningen skulle hon än i dag ha varit en som inte hade pratat med någon, säger hon.
”Jag vill varna andra unga tjejer. Det finns sjuka människor på nätet och det är en tillfällighet vem som drabbas. Det är inte ens eget fel när det händer. Att jag inte tog hjälp från början var för att det var så pinsamt att jag hade gått på det, att jag trodde på Sonny, hade en relation med någon som inte ens fanns på riktigt. Och att jag skickat avklädda bilder till honom, även om det bara var en enda gång. Men man fixar inte sådant här själv. Man måste hitta någon vuxen att prata med.”
Amanda heter egentligen något annat. I dag pluggar hon på högskola och fortsätter bearbeta det hon varit med om. En sak har det som hänt lärt henne, säger hon.
– Det finns ingenting man inte klarar av att ta sig igenom.
FAKTA/ 52-åringen dömd för sex våldtäkter
En 52-årig man från Burlöv dömdes 2009 för sex fall av våldtäkt och tio fall av sexuellt tvång. Händelsen i lokalen bedömdes av tingsgrätten som grov våldtäkt, vilket hovrätten ändrade till våldtäkt av normalgraden med motiveringen att Amanda hunnit fylla arton, att hon inte drabbats av några allvarliga fysiska skador och att det inte varit fråga om hot av särskilt sådant slag som krävs för grov våldtäkt. Fängelsestraffet sänktes från sju till fyra år och skadeståndssumman från 750 000 kronor till 250 000 kronor. Som bevis lades chatt- mejl- och sms-utskrifter fram, samt Amandas DNA på en filt som tillhör mannen. I domstolen medgav mannen att han använt de påhittade identiteterna Sonny och Mulle och att han uppgett sig vara en sextonåring. Han har erkänt sexträffar, men förnekar tvång, våld och hot om att sprida bilder. Han menar att Amanda var med på allt.
min studentmössa!
rosa och snygg, längtar så jävla mycket nu!
min chokladkalender
jag har fortfarande inte öppnat en enda lucka, men de beror enbart på att jag har varit sjuk och inte tyckte de kändes lönt att äta så god choklad när mina smaklökar ändå inte fungerat! men nu är det snart dags att öppna alla 5 luckor!
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
ni förstår nog att mitt minne inte är det bästa, jag kommer inte ihåg mycket i minsta detalj. men jag kommer ihåg att jag sa när vi kom hem "detta var och kommer alltid att förbli min bästa födelsedag!"
försökte leta fram ett foto från en av karusellerna, men hittade tyvärr inte det..
Dag 17 – Mitt favoritminne
jag var cirka 10-11 år. mamma hade förberett mig hela veckan på att något kul skulle hända till helgen, bara hon och jag skulle hitta på någonting. men hon ville inte berätta vad. på fredagen var det dags, jag var tvungen att komma hem direkt efter skolan, så det gjorde jag. mamma hade valt ut kläder som jag skulle ha på mig, om jag inte minns helt fel så var det en kjol, vita strumpbyxor och en tröja till. vi åkte iväg hela familjen, jag undrade hela vägen vad det var vi skulle. men ingen ville säga någonting. väl framme körde pappa och andreas hem igen, och jag & mamma gick in i den stora byggnaden. när vi kom in berättade mamma vad det var, vi skulle se på carola häggkvist 20 års jubileum show! hela kvällen var helt fantastisk, efteråt köpte vi en tröja och en cd-skiva som vi fick autografer på. jag kan inte säga att jag minns kvällen i minsta detalj, men jag kommer ihåg att jag tyckte det var riktigt häftigt!
Dag 16 – Min första kyss
Dag 15 – Mina drömmar
jag drömmer även om känslan av att ha ett eget boende. inte för att jag jätte gärna vill flytta hemifrån. men för att känna att man har någonting man själv kan bestämma över, som man själv kan inreda, köpa saker till osv. en vuxenkänsla helt enkelt. jag fyllde ju 18 för ett par månader sedan, och då sägs de att man blir myndig, med andra ord vuxen. men jag har fortfarande inte fått en känsla av att jag faktiskt är vuxen. och jag tror de beror på att vuxen för mig är ett eget boende, jobba heltid, ha barn osv.
förbannade förkylning...
men däremot kom marcus till mig i fredags, han hade också lyckats åka på det här hemska viruset som går nu. så vi låg och tyckte synd om varandra (och oss själva) hela fredagen. vi var ensamma hemma hos mig eftersom mina föräldrar och bror var iväg på julmiddag med pappas jobb!
det finns så mycket nackdelar med att vara sjuk, men den största är nog att man missar så otroligt mycket! hela veckan hände det grejer. på måndagen och tisdagen var jag ju i skolan. men på onsdagen skulle vi ha ett föredrag av en person från make-up studion, det missade jag. på torsdagen skulle vi ha wella-tekniker i skolan och färga modellers hår, det missade jag. och värst av allt, på fredagen skulle vi till göteborg med skolan, gå på grazette-kurs och shoppa i nordstan. och på kvällen skulle det vara 18-års fest hos sophia. det missade jag! jaaa jag tycker jätte synd om mig själv för att jag missat detta, och har varit extremt ledsen över det. men jag har sagt att vi tjejer få dra upp till götet någon dag efter nyår och ta igen det jag och de andra sjuklingarna missade!
Dag 14 – Vad hade jag på mig idag
som rubriken säger ska jag berätta vad jag haft på mig idag. eftersom jag är sjuk är det ingen speciellt charmig klädsel. en stickad tröja som jag aldrig använt, fick den förra året av mamma. mina älskade mysshorts och ett pa inneskor gjorda i ull!
nu känner jag hur febern hoppade på mig igen.. vill bli frisk nu!
Dag 13 – Den här veckan
vi börjar med igår, jag började klockan elva i skolan med samhällskunskap som första lektion. börjar bli lite tröttsamt med att bara ha genomgång varje lektion nu.. därefter hade vi lunch, äckelsoppa till mat. så jag sophia, malin och emelie gick till hemköp på värnhem och köpte lite mat, potatissallad och kycklingbröst. kanon gott faktiskt! sedan hade vi en ganska lång rast eftersom nästa lektion var inställd. så jag och sophia gick bort och bokade tid till mig för att fixa mina naglar, imorgon (tisdag) klockan 11.00 fick jag tid. vi gick tillbaka till skolan, och nu var det dags för att lyssna på redovisningar i tre timmar. alla frisörtreor skulle genrepsredovisa sina projektarbeten. det gick helt okej för mig och min grupp, problemet var bara att sophia har ingen röst och kerstin ligger hemma och är sjuk. så jag och maritza fick redovisa själva. sophia gjorde lite nytta i alla fall genom att sköta powerpointen. vi fick lite tips och kommentarer av lärarna efteråt, mest för att det skulle bli ännu bättre när vi skulle göra den stora redovisningen för tvåorna.
vi var klara med alla redovisningar klockan 5, och då skulle vi fördriva två timmar eftersom vi skulle på möte sen igen på skolan. jag maritza och sophia stack till subway på hansa och käkade lite, sen gick vi till stadium och jag hittade äntligen en vinterjacka! efter detta hade de två timmarna gått, och de var för att bussen dit tog vääldigt lång tid, kaos med all trafik och snö.. jag mötte mamma utanför skolan klockan 7, och vi kämpade oss upp för alla trappor till femte våningen. mötet handlade om de ändrade reglerna om gesäll, och höll på i mer än 2 timmar.. det blev hetsiga diskussioner osv. men det jag blev mest irriterad över är att rektorn och skolan inte kan stå för sina fel, utan sitter och hånler personerna som ger dem kritik!
hela natten var ett helvete för mig, eftersom jag mådde dåligt under dagen igår. men under natten fick jag även feber och kallsvettades. inte alls roligt.. men jag tog mig till skolan idag ändå, hade ju den stora redovisningen kvar! nagelbyggaren ringde och ville boka om tiden, så vi ändrade till halv 2 istället. jag åkte in till skolan och mötte upp sophia, vi hade en del att fixa till innan redovisningen. lite saker som skulle ändras också. precis innan vi skulle redovisa kom även maritza. det gick mycket bättre för oss idag, vi var mer säkra på det vi berättade om och hade även haft tid till att öva in kerstin och sophias del också, vilket vi inte hade igår.. vi blev nöjda med vår prestation och det verkade som lärarna tyckte det var jätte bra också. under kvällen skulle det vara öppet hus på skolan, men vi fick reda på att vi treor inte var välkomna. vi tror att det beror på att vi har bara skit att berätta om skolan, sanningen är inget bra. och det vill inte rektorn att de ska komma ut, så därför fick vi inte lov att komma.. synd att de ska försöka lura ytterligare elever att börja på den dåliga skolan, men vi kommer få vårt sagt genom andra sätt istället. till exempel tidningar osv.
jag hade ju tid till att bygga naglarna halv 2, så sophia och maritza hängde med dit. för sedan skulle vi till stan och äta lite och jag skulle köpa vinterjackan som jag hittade igår. men maritza stack av någon anledning direkt efter nagelbyggaren. så de blev bara jag och sophia kvar, men hon hann inte heller stanna så länge för hennes mamma kom och hämtade henne, så jag fick gå och köpa min jacka själv. de var nog bra ändå, för jag blir ganska jobbig när jag har beslutsångest haha.. därefter åkte jag hem dirket och la mig, mådde ännu sämre nu! så ikväll har jag sovit, ätit, kollat på paradise hotel och snackat i telefon med min älskling cirka 1½ timme. tur att jag ringer gratis till honom!
förmodligen kommer det komma en bild på mig när jag har både min nya jacka och skor på mig, laddad för snön nu! denna vintern ska jag verkligen inte frysa..
som jag skrev i början har det hänt mycket under dessa två dagar, ber om ursäkt att texten blev så lång. hoppas ni stod ut!
Dag 12 – I min handväska
♥ nycklar
♥ plånbok + pengar
♥ mobil
♥ busskort, både skolkort och rabattkortet
♥ kalender, måste ha koll på vad som händer när
♥ pennskrin
♥ smink
♥ deodorant
♥ tamponger (hehe)
♥ en massa papper som jag inte vet vad det är!
hade egentligen tänkt göra det lite roligt med bilder osv, men har tyvärr så bråttom att jag inte hinner...
stressiga dagar
nu ska jag snart till skolan igen, ska fixa lite på powerpointen osv för vår stora redovisning idag om projektarbetet. därefter ska jag bygga om mina naglar, till stan och köpa vinterjacka. ikväll är det dags för öppet hus, ska vara där 17.00-20.00 så vi får se när jag får tid att uppdatera lite grann!