från mitt hjärta
från mitt hjärta
jag vet inte en till människa som bryr sig så mycket som hon gör. visst alla mammor bryr sig om sina barn, det är självklart ju. men min mamma gör det på ett sånt speciellt sätt. jag kan inte hitta ord så jag kan förklara det på ett bra sätt. men jag förstår inte hur hon gör. har jag något problem, så vill jag oftast inte tala om det, i allafall inte direkt. så jag låtsas som ingenting och beter mig helt normalt. men hon lyckas fatta ändå att det är någonting, hon ser det på mig säger hon. men hon tvingar mig aldrig att berätta, utan jag får komma när jag känner för det, och då säger hon att hon märkt de på mig, men inte velat säga någonting. och är inte det helt fantastiskt? att hon har förstått hur vi tonåringar tänker.. att hon fattat att någon gång kommer man faktiskt till sin mamma och pratar ut, för det är hon som stöttar bäst och kommer med bäst råd. jag och min mamma kan ligga i min säng nästan hela natten, och bara prata om allt mellan himmel och jord. hon berättar saker och jag lyssnar, och när jag berättar saker så lyssnar hon. jag är faktiskt riktigt glad för att jag och min mamma har en sådan bra relation, eftersom jag har många vänner som ljuger för sina mammor, och deras mammor vet inte ens en fjärdedel av deras liv. jag kan säga att min mamma vet nog 99.5% av det som händer i mitt liv, och det stör inte mig någonstans. det är hon som skapat mig, såklart ska hon få veta vad som sker i mitt liv då med.
visst kan mamma och jag bråka också, vi är inte alltid överens. men det är ingen eller hur? men jag hatar varje gång hon och jag bråkar, det gör så ont överallt och jag känner mig så hemsk mot henne. alla saker som kan flyga ut ur munnen när man blir arg, men jag hoppas att mamma förstår att jag inte menar någonting utav det, för att jag älskar henne, mest i världen. hon är min allra bästa vän, en vän som är riktigt unik. och jag vet att hon kommer finnas där för mig hela livet, min lilla älskade mamma lotta. <3
Från mitt hjärta
Jag har ångest.
Jag har ångest som fan att jag måste skaffa mig ett jobb! Jag ha 2 år kvar i skolan, men ändå känner jag en jävla press att jag måste skaffa mig ett jobb redan nu. Tror mest det är för jag är så jävla penga-galen, och vill kunna köpa allt jag tittar på. Samtidigt som jag vet att jag vill ta körkort om ett år, fixa bil och hela köret. Vilket betyder att jag måste ha en jävla massa pengar till det också. Och som det ser ut nu så lär det inte gå så jävla bra, eftersom jag oftast bara har mindre än 100 kronor kvar av studiebidraget kvar varje månad. Så jag har suttit i flera dagar och letat möjliga jobb, och har ett antal som det skulle kunna bli något utav. Men jag har en negativ inställning till att söka jobb, eftersom jag har sökt jobb en enda gång i mitt liv, på riktigt sätt. Och det var en jävla kärring som jag fick prata med då, så jag känner mig inte helt pepp inför detta! Men samtidigt får jag tänka att det kan inte bli värre än att bli nekad, och det bästa som kan hända är att jag faktiskt får jobbet och kommer tjäna tusenlappar varje månad, och kunna köpa kläder varje månad, vilken dröm! :D XOXO
Från mitt hjärta
XOXO
Från mitt hjärta
En annan grej som stör mig extremt mycket just nu, är att min "kompis" helt har vänt ryggen till mig och alla mina andra vänner, för någon annan som kommit upp i hennes liv. Förstår inte hur man kan göra så, bara skita i folk som funnits där för en i vått och torrt i 10 år! Och bokstavligen riskerat livet för denna persons skull. Jag blir så arg på det. Men samtidigt mår jag så mycket bätte utan henne, om det nu är så här hon behandlar sina vänner. För då är hon verkligen ingen människa som är värd min vänskap och kärlek, som jag gett henne i alla dessa år, ingen tacksamhet överhuvudtaget, ingen respekt överhuvudetaget. Och jag är trött på det nu. Jag vet att det kanske kan tyckas som en dålig grej att skriva ut detta här. Men det skiter jag i nu, jag är arg och frustrerad över hur denna person behandlar mig och 3-4 andra, så jag vill skriva av mig lite. Och eftersom detta är min blogg, bestämmer också jag vad som ska skrivas!
XOXO
Från mitt hjärta
Från mitt hjärta
Vår vänskap var bara en lögn. Allt var bara uppbyggt på en lögn. Varenda liten sekund med dig var bara en lögn. Det är vad jag känner just nu i alla fall. När du inte bryr dig ett skit om vad som hänt, du bara nonjalerar det och bryr dig inte om att försöka fixa det. Jag hade kunnat göra allt för att vi skulle försöka pussla ihop vår vänskap igen, men när inte du visar något engagemang så tappar jag intresset också. Du sa till mig att jag var speciell, att jag var den enda du kunde prata med om allt och att jag var den enda som visste så mycket om dig. Med andra ord menade du nästan att jag var din levande dagbok. Men det verkar som om du har fler vänner som är så till dig. Tydligen var jag inte så speciell och som vanligt var jag inte den enda i dina ögon. Det har jag aldrig varit och kommer aldrig någonsin bli. Jag har ställt upp för dig och gjort allt i min makt för att du ska må bra och jag ska bli speciell i just dina ögon. Men aldrig har det funkat, det har kommit någon annan i vägen och jag har blivit nertrampad och osynlig. Det är just det som jag är så oerhört trött på, att vara osynlig för dig. Det är den största anledningen till att jag har tappat lusten och hoppet om oss två nu. Jag orkar inte kämpa för det mer. Förlåt.
