ppedersen

Vår vänskap var bara en lögn. Allt var bara uppbyggt på en lögn. Varenda liten sekund med dig var bara en lögn. Det är vad jag känner just nu i alla fall. När du inte bryr dig ett skit om vad som hänt, du bara nonjalerar det och bryr dig inte om att försöka fixa det. Jag hade kunnat göra allt för att vi skulle försöka pussla ihop vår vänskap igen, men när inte du visar något engagemang så tappar jag intresset också. Du sa till mig att jag var speciell, att jag var den enda du kunde prata med om allt och att jag var den enda som visste så mycket om dig. Med andra ord menade du nästan att jag var din levande dagbok. Men det verkar som om du har fler vänner som är så till dig. Tydligen var jag inte så speciell och som vanligt var jag inte den enda i dina ögon. Det har jag aldrig varit och kommer aldrig någonsin bli. Jag har ställt upp för dig och gjort allt i min makt för att du ska må bra och jag ska bli speciell i just dina ögon. Men aldrig har det funkat, det har kommit någon annan i vägen och jag har blivit nertrampad och osynlig. Det är just det som jag är så oerhört trött på, att vara osynlig för dig. Det är den största anledningen till att jag har tappat lusten och hoppet om oss två nu. Jag orkar inte kämpa för det mer. Förlåt.