ppedersen

” Det började som vanligt, han tog på mig överallt och jag skulle suga av honom. Sedan försökte han ha samlag med mig. Det hade han provat förut, men det funkade aldrig. Det som hände sedan kan jag fortfarande knappt prata om. Han tog fram en monsterdildo. När jag förstod vad han tänkte göra bara skrek jag rakt ut. Jag klöste och sparkade. Han tryckte ner mig på en pall, och körde upp den i analen. Jag har aldrig upplevt en sån smärta, jag skrek och skrek. Till slut verkade han fatta att han gått för långt. Han tog sin jacka och gick ut. Då blev jag helt rädd igen. Jag visste ju inte var jag var, bara att det var en lagerlokal i närheten av Malmö. Jag visste inte om han låst dörren utifrån. Först fick jag leta upp mina kläder. När jag tog i ytterdörren var den öppen. Han stod och väntade på mig utanför. Sedan körde han mig hem.”

När Amanda är fjorton år gammal får hon en ny kompis på internet. Han är två år äldre och heter Sonny. Han verkar schyst, tycker Amanda. Hennes familjesituation har just ändrats och hon behöver prata. De delar sina vardagsliv. Ibland skickar de bilder. Han visar lägenheten där han säger att han bor med sina föräldrar. Amanda får några bilder på hans ansikte. Han ser vanlig ut, säger hon.

Sonny blir en viktig person i Amandas liv. De har kontakt hela tiden. De chattar, messar och ringer varandra. Ibland är han svartsjuk och säger att hon måste bevisa att han kan lita på henne. Ett sätt är att skicka bilder. Han vill ha nakenbilder. En gång gör hon det.

De planerar ofta att ses. Varje gång bokar han av, för att något kommit emellan. Amanda tror honom först, men förstår snart att han inte vill. Hon tänker att han inte tycker om henne. Hon anar aldrig att Sonny lurar henne. I telefon har han en grov röst, men pratar inte på ett vuxet sätt, säger hon. Använder slang och inkorrekta meningar.

Efter jul, under första året på gymnasiet, gör Amanda slut och börjar träffa en annan kille. Hon har efter två års nätförhållande med Sonny tröttnat på att de aldrig ses. Sonny blir besviken. De fortsätter att hålla kontakten.

En kväll efter en jullovsresa får Amanda mejl från en som kallar sig Mulle. Han påstår att han har hackat Sonnys dator och stulit nakenbilder på Amanda. Han ska sprida dem till alla hon känner, om hon inte gör som han vill.

”Tanken att bilderna till Sonny skulle spridas på skolan skrämde mig totalt. Jag hade just börjat gymnasiet och fått nya kompisar. Och det fanns en kille på skolan som mådde jättedåligt. Han hade smygfilmats och filmerna hade spridits. Jag såg hur folk betedde sig mot honom. Aldrig att jag skulle ha det så, tänkte jag. Jag övervägde att vända mig till polisen men tänkte att de skulle tycka att det inte är en stor grej. Jag trodde att Mulle var någon på min skola.”

Mulle kräver, via mejl, att Amanda ska visa sig naken i webbkameran. Om hon gör det lovar han att radera bilderna. Hon gör som han säger. Efter­åt kontaktar hon Sonny. Han säger att allt är hans fel, det är ju hans dator som hackats. Han tröstar.

Snart hör Mulle av sig igen. Han vill ha mer. Amanda ska onanera med ett ljus. Om hon gör det tar han bort bilderna. Nu är cirkusen igång. Med jämna mellanrum dyker Mulle upp och kräver mer av Amanda. Alltid med hotet att sprida bilder. Varje gång, säger han, är den sista. Varje gång gör hon som han säger.

Kontakten med Sonny tätnar. Han är den enda som vet. Han tröstar. Blir arg och säger att hon inte ska ta skit. Hjälper henne att ladda hem ett program som kan avbilda chattarna, som bevis mot Mulle. Det ska senare få stor betydelse.

Amanda vet aldrig när Mulle ska dyka upp nästa gång. Ibland går en månad, ibland två. Hon byter mejl-adress och msn-konto. En gång är det tyst i ett halvår. Hon tror att det är över. Men så kommer ett sms. Mulle säger att folk hon känner gett honom numret. Misstankarna att det är någon på skolan förstärks, liksom hotet att bilderna verkligen kan spridas.

En dag kräver Mulle att de ska ses. Han säger att hon ska gå till en park i Lund, en kväll vid ett visst klockslag. Hon ska ha mjukisbyxor och tröja, men inte trosor och bh. Själv ska han vara maskerad, säger han, för att hon inte ska se hans ansikte.

När hon kommer fram får hon direktiv i sms.

”Jag skulle stå vänd mot ett buskage. När jag hörde steg blev jag paralyserad av skräck, jag visste inte vad som väntade. Han kom upp bakom mig, började ta på mig, överallt. Han tryckte ner mig på marken och tvingade mig att suga av honom. Jag kräktes nästan, och försökte komma undan, men då blev han hårdhänt. Han hade rånarluva. Och sa inget. Då skulle jag ju ha känt igen Sonnys röst, fast det förstod jag inte då.”

Efteråt står Amanda i duschen tills varmvattnet är slut. Hon fryser. Kryper ner i sängen med tjocka kläder om sig. Låser sin rumsdörr så att hennes mamma inte ska se henne. Det är som att hon är i en bubbla, säger hon. En ond låtsasvärld. Amanda är ensambarn och lekte ofta för sig själv som liten. Gick in och ur fantasivärldar. Så gör hon nu.

”Jag satte upp en vägg mellan mig. När jag träffade honom var jag i den onda drömmen. Efteråt somnade jag, utmattad av stress och gråt. Nästa dag vaknade jag i min egen, riktiga värld. Där fanns skolan, kompisarna och familjen. Jag var fruktansvärt rädd varje gång jag träffade honom, men den andra rädslan, att bilderna skulle spridas, var större. För då hade det onda spillt över till min riktiga värld. Och då fanns ingenstans att fly.”

Amanda vill inte montera ner väggen mellan sina skilda världar. Det är därför, säger hon, som hon inte berättar för en enda människa om vad hon är med om. Förutom för Sonny, då. Men han är konstig, det inser hon allt mer. Han svarar aldrig direkt efter hennes träffar med Mulle och han vet saker som får henne att tänka att han kan vara Mulle.

Snart flyter världarna ändå ihop allt mer. Vid varje träff blir sexet grövre och mer hårdhänt. Efter händelsen i lagerlokalen, när han skadar henne med dildon, tänker hon att han har förlorat spärrarna. Det har då pågått i två år och hon ska fylla arton. Amanda bestämmer sig för att stå emot hoten, att aldrig mer träffa honom. Men i nästa mejl lockar Mulle med att hon själv ska få radera bilderna i hans dator, om hon bara träffar honom en enda gång till. Hon svarar att han i så fall inte får använda dildon igen, och inte får göra henne illa som senast. Han lovar att inte göra det. Med datorprogrammet Sonny gett henne, avbildar Amanda chatten. Också den får betydelse.

Hon får en adress till en lägenhet som Mulle säger sig ha lånat av en kompis. När Amanda går in i lägenheten känner hon igen sig. Det är därifrån Sonny skickat bilder. Det blir sista pusselbiten i insikten att Sonny och Mulle är samma person.

Som alltid bär Mulle rånarluva. Han skriver i sms att han ska våldta henne. Sedan drar han in henne i sovrummet. Efteråt får Amanda radera bilder men tänker att det finns mer i datorn. Hon snokar runt. Han blir arg och tar bort henne. Hon går därifrån med andan i halsgropen.

Det är sista gången de ses. På natten ringer han, men Amanda säger att han får höra av sig igen nästa dag. Sedan stänger hon sin mobil. För alltid.

Det här sista samtalet hjälper henne att identifiera sin plågoande. Han har ringt från en telefon på adressen där hon just varit, visar det sig när Amanda spårar det. Hon får veta hans namn. Och ålder. Han är lika gammal som hennes föräldrar.

”Men jag vågade inte polisanmäla, har väl tittat på för många amerikanska deckarsåpor där den som anmäler inte blir trodd, utan anklagad själv. Hemma ville jag få vila från detta, det onda fick inte komma in dit. Jag ville skona mamma. Jag ville inte att kompisarna skulle få veta. Jag kände mig så fruktansvärt dum. Jag hade själv satt mig i det. Tänk så sjukt, Sonny och Mulle var samma person och jag gick på det. Jag ringde Sonny och grät för att Mulle hade gjort mig illa, och Sonny tröstade. Hur kunde jag bli så grundlurad?”

En kväll när hon tittar på ett tv-program om prostitution i Thailand slår bomben ner i hennes huvud. Mulle har sagt att han varit i Thailand. Ångesten över att ha blivit smittad av något driver henne till ungdomsmottagningen. Hon vill bli testad, säger hon, även för hiv. Sjuksköterskan vill veta mer och i frågorna känner Amanda sig anklagad, som om hon oförsiktigt ”knullat runt”. I ett impulsivt försvar mumlar hon: ”det kanske inte var frivilligt”.

Då händer det saker. Sjuksköters­kan bokar in en tid till henne hos kuratorn. Där börjar Amanda slutligen berätta. Kuratorn kontaktar polisen och Amanda kallas till förhör. Hon ger polisen sin dator, mobil och lösen till mejl och msn. Till slut är bevisen så många att mannen grips och åtalas.

Så småningom är det dags för rätte­gång.

”Det var sjukt att höra honom säga att allt varit frivilligt, att jag gått med på allt. Det fanns chattar och sms som gjorde att rätten inte trodde på honom. Han erkände till och med profilen på nätet där han sa att han var sexton, men han kunde inte förklara varför. När jag hörde honom kände jag igen Sonnys röst. Jag satt i ett rum intill, för jag ville inte se honom. När han vittnade bröt jag ihop, kunde knappt prata. Domaren sa flera gånger att jag skulle prata högre. Det var när jag berättade om den gången i lagerlokalen. Han satte bindel för mina ögon och bakband händerna i bilen på väg dit, och där använde han dildon. Tingsrätten tyckte det var grov våldtäkt, men det tyckte inte hovrätten. Det kommer jag aldrig att förstå. Om inte det han gjorde mot mig var grovt, då vet jag inte vad grov våldtäkt är för något.”

Trots allt tidigare motstånd till att prata känner Amanda lättnad. Det blir viktigt när andra säger att det som hänt inte är okej. Samtidigt är det skrämmande. Hon har skilt världarna åt så länge att hon blir blockerad när hon ska berätta.

Så är det fortfarande. Bara de allra närmaste vännerna vet. Och trots hennes mammas många försök att få veta har Amanda inte berättat mer än att det varit rättegång om en våldtäkt.

Hon vill inte att det som hänt ska förändra hennes liv. Fast det gör det. Amanda säger att det är svårt att lita på folk. Kommer någon oväntat upp bakom henne när hon är ute och dansar, får hon panik. Det svårt att ha någon nära.

Om det inte vore för ungdomsmottagningen skulle hon än i dag ha varit en som inte hade pratat med någon, säger hon.

”Jag vill varna andra unga tjejer. Det finns sjuka människor på nätet och det är en tillfällighet vem som drabbas. Det är inte ens eget fel när det händer. Att jag inte tog hjälp från början var för att det var så pinsamt att jag hade gått på det, att jag trodde på Sonny, hade en relation med någon som inte ens fanns på riktigt. Och att jag skickat avklädda bilder till honom, även om det bara var en enda gång. Men man fixar inte sådant här själv. Man måste hitta någon vuxen att prata med.”

Amanda heter egentligen något annat. I dag pluggar hon på högskola och fortsätter bearbeta det hon varit med om. En sak har det som hänt lärt henne, säger hon.

– Det finns ingenting man inte klarar av att ta sig igenom.

FAKTA/ 52-åringen dömd för sex våldtäkter

En 52-årig man från Burlöv dömdes 2009 för sex fall av våldtäkt och tio fall av sexuellt tvång. Händelsen i lokalen bedömdes av tingsgrätten som grov våldtäkt, vilket hovrätten ändrade till våldtäkt av normalgraden med motiveringen att Amanda hunnit fylla arton, att hon inte drabbats av några allvarliga fysiska skador och att det inte varit fråga om hot av särskilt sådant slag som krävs för grov våldtäkt. Fängelsestraffet sänktes från sju till fyra år och skadeståndssumman från 750 000 kronor till 250 000 kronor. Som bevis lades chatt- mejl- och sms-utskrifter fram, samt Amandas DNA på en filt som tillhör mannen. I domstolen medgav mannen att han använt de påhittade identiteterna Sonny och Mulle och att han uppgett sig vara en sextonåring. Han har erkänt sexträffar, men förnekar tvång, våld och hot om att sprida bilder. Han menar att Amanda var med på allt.